My heart is a ghost town.


Enligt Musikindustrin.se så är Adam Lamberts senaste singel föga att hänga i julgranen men jag håller inte riktigt med..
Jag tycker det känns både inskränkt och förlegat att resonera på det här viset..

Den är annorlunda – ja – men jag fastnar både för beatet, texten och Adam Lamberts röst.
Låten är skriven av Max Martin, Ali Payami och Tobias Karlsson tillsammans med amerikanen Sterling Fox och gissa om jag ser fram emot nästa låt…?

Du hittar den HÄR!

Kallhälls 4H-gård hade öppet hus.

I går tog storasyster, jag och lilla palt bilen till Kallhälls 4H-gård där de hade öppet hus med Astrid Lindgren-tema.
En prickig fjording som Lilla gubben var pricken(!) över i’et och Malte och jag åkte vagn bakom den med Karlsson på taket vid tömmarna.
Jag älskade att få gå in till alla djur och gosa men Malte var lite skeptisk till att stora bääbäää inte alls ville ha hans hö och oroade sig för att fåren skulle frysa när han såg några tjejer karda ull.
Lilla gullunge! <3

Jag insåg att jag fortfarande vill ha en minigris. Efter att min gamla granne blivit blåst och fått en vanlig gris istället som till slut vägde 100 kilo så var jag inte så sugen längre men efter att ha fått se riktiga minisar igår så viiiiiill jag ha en. Tänk er Dexie, Curtan och bejkon.. Vilket gäng!

Tack Kallhälls 4H-gård för en toppendag!


Att inspirera utan att trycka upp i ansiktet..

Vad glad jag blev när en kollega kontaktade mig och sa att hon sett mig dricka en shake till lunch och var intresserad av att veta mer och kanske testa själv.
Jag berättade för henne om Slanka och alla fördelar med deras shakes och även att de har sitt huvudkontor bara ett stenkast från vårt kontor.
Sagt och gjort knallade hon ner dit och nu är vi två pulverister på mitt jobb.

Att visa med sin egna handling istället för att försöka pracka på folk sin metod eller försöka omvända dem är det bästa sättet att inspirera folk.
När jag åt LCHF betedde jag mig som en nyfälst och gick runt och ojade mig över vad folk hade i sina varukorgar.
No more. Var och en är ansvarig för sitt eget välbefinnande men om du är nyfiken och vill veta mer så berättar jag gärna.. =)

-Jag köade utanför affären i Kista när Lejonkungen skulle släppas på VHS. – Darin

Darin och jag skulle kunna starta en hiphop-kollektiv vilken dag som helst så farliga som vi ser ut.

Darin? Dääääärin?
Herregud, hur ska det uttalas? Ska min småländska få styra eller ska det låta som atat det är Tony Irving som pratar och kalla honom för Dääääärin?
Till slut mailade jag hans skivbolag och frågade för det finns inget värre än att inleda en intervju och uttala namnet fel på personen i fråga.
Jag fick svaret – Darin.

Två sekunder in i vår intervju inser jag att det inte hade spelat någon roll egentligen för mannen framför mig – ja, jag säger mannen för pojken som tävlade i Idol har blivit en man – var så otroligt avslappnad med glimten i ögat att jag utan vidare hade kunnat fråga honom själv om han vill heta Darin eller Dääärin i vår intervju.

Att det är hela 10(!) år sedan Darin släppte sin första låt ”Money for Nothing” känns overkligt när vi sitter på ett café på Gärdet och pratar för det känns som igår han var 17 år fyllda och gick rakt igenom tv-rutan på Idol och charmade ett helt land med sina mörka ögon och busiga uppsyn.

Att ha förlorat finalen till Daniel Lindström kan ha varit det bästa som hänt denna unga talang för där vinnaren detaljstyrs in i minsta detalj fick Darin chansen att själv växa och hitta sitt sound, om än på vingliga Bambi-ben och nu har han tagit nästa stora steg och släppt låten ”Ta mig tillbaka” som är titelspåret från vad som kommer vara en skiva helt på svenska.
– Jag har aldrig skrivit på svenska tidigare och det känns automatiskt som att det blir ett mer moget sound.
Efter ”Så mycket bättre” upptäckte jag hur kul jag tyckte det var att sjunga på svenska.
Jag var ute efter den där organiska känslan så därför är allt inspelat live på en och samma gång, allt utom sången,
berättar Darin.
Vi spelade in i Atlantisstudion vid Sankt Eriksplan och lyckades få till det där 60-70-tals soundet som jag gillar så mycket.

Jag inspireras mycket av Mamas and Papas och Turtles, berättar Darin och sjunger en trudelutt för mig innan han fortsätter förklara känslan han var ute efter.
- Jag hade hela tiden hela kostymen för låten i huvudet och visste hur jag ville att det skulle bli och gitarrslingan inspirerades av” Jolene” av Dolly Parton.

Att vara så pass ung som Darin ändå är med sina blott 27 år gammal och släppa en nostalgisk låt om gamla tider kan tyckas konstigt för en del men Darin förklarar det så här;
– Jag har precis gått över den där gränsen och jag tror inte att vi tänker på det. Vi har varit med om en stor revolution, bara det här med internet, det fanns ju inte när vi var små och det är lite sjukt att tänka på. Vi hade inte datorer, vi hade inte mobiltelefoner.
Man cyklade runt och knackade på hemma hos folk och frågade om man skulle leka, spela 8 bitars till exempel..

Han har själv aldrig köat utanför en skivbutik trots att han sjunger om minnet att få sin allra första skiva men däremot berättar han hur han köade för någonting helt annat och kan inte låta bli att skratta;
– Ja, jag stod och köade utanför affären i Kista när Lejonkungen skulle släppas på VHS. Det var stort!

Att vara musiker och låtskrivare är ett speciellt och krävande jobb, berättar Darin och fortsätter beskriva processen att byta språk från engelska till svenska;
– Det var svårt att ta beslutet att skriva på svenska. Det var ett stort steg att sitta ner och skriva och jag visste inte om det var bra eller inte först men efter att ha spelat upp det för några vänner och lite folk jag jobbar med så fick jag jättebra respons på det men jag sätter ändå enorm press på mig själv.

Enligt sig själv brukar han ha en bra känsla för när det är dags att säga stopp och vara nöjd men inte riktigt den här gången kryper det fram.
– Jag vågar knappt säga hur många mixar vi gjorde på ”Ta mig tillbaka” men jag tror vi gjorde runt 30 mixar tills jag var nöjd.

Men nöjd blev han, den där Dääärin och det SKA han vara.
”Ta mig tillbaka” är enligt mig den i särklass bästa, svenska låten som släppts i år och jag undrar vad som skulle kunna slå den..

Poppe Linge är överallt..

Min vän Poppe Linge – en legend inom blogg och nöjesvärlden – är ta mig tusan överallt. :-)
Senaste i raden av projekt han jobbar med är sånggruppen RoxSo som han satt ihop tillsammans med Johan Larsson och producenten/låtskrivaren och musikmagikern Tony Malm.

Caroline Roxy och Sofie Larsson bildar duon RoxSo vars första singel Goodbye finns ute nu och för mig som själv tävlat i Lilla Melodifestivalen så är Sofie verkligen inget okänt namn. 2002 vann hon hela tävlingen med låten “Superduperkillen” och hon har även bildat duon SOJO tillsammans med sin bror Johan.
Caroline Roxy är bloggare, instagrammare och kläddesigner och ingen jag tidigare hört talas om i musikaliska sammanhang men tillsammans bildar de en minst sagt dynamisk duo.

Låten är en klassisk pophit och med Tony Malm bakom sig så är jag inte förvånad över att den spelas frekvent på Spotify. Sofie är rent tekniskt den bästa vokalisten av de två och jag saknar lite stämmor i låten. Att sjunga unisont funkar kanske för Samir och Viktor men i det här fallet tycker jag det blir lite platt och eftersom jag inte alls vet vad Caroline gjort rent musikaliskt tidigare så får jag anta att det är där det brister rent sångmässigt.

Men det fungerar – både musikaliskt och visuellt och jag tror vi kommer få höra mer från dessa två men jag skulle nästan vilja kuppa in en tredje, riktigt stark sångerska, för att fylla upp rent harmoniskt.

Ni hittar den HÄR på Spotify.

Att leva i nuet.

Jag har hittat yogan, meditationen och mindfullness och jag har lärt mig att lyssna på tystnaden.

Jag lever mitt liv. Det går upp och ner och fram och tillbaka men jag är mitt inne i det istället för att leva för min blogg.
Hitta saker att blogga om, stressa över saker som måste göras, uppehållas och underhållas.
Tidigare när bloggen var hela mitt liv så var det så jag levde.
Livet pågick medan jag var på bloggen.

Att ha blivit sjukskriven och körd riktigt i botten kan vara det bästa som hänt mig – på riktigt.
Jag trodde verkligen att utan min stora blogg, alla vimmelbilder, kindpussar och pengar så var jag ingen.
Vem skulle jag vara utan allt det här jag jobbat ihop?

Hade inte allting med olyckan hänt så hade jag fortfarande varit fast i ett prestations-hamsterhjul som bara rullade fortare och fortare och jag var inte kapabel till att stanna det på egen hand.
Det enda jag är glad över är att jag inte skaffat mig så pass dyra levnadsvanor att jag inte KUNNAT bli sjukskriven.
Jag gav upp ALLT som jag trodde var viktigt och levde på 12 000kr i månaden och fick hjälp av mina föräldrar när jag inte fick ihop det efter att alla sparade bloggpengar var slut och det var DÅ jag på riktigt lärde känna mig själv.

NU vet jag vad som är viktigt. Min familj. Min älskade sambo som älskar mig för den jag är, inte för att jag är snygg på bilder, tjänar en massa pengar eller “är” någon. Mina bonusbarn. Att få vara hemma och fixa en hel dag (som idag) utan en tanke på blogg, instagram, bilder, inlägg och så vidare.
Min syster och hennes familj med min lilla Palt. Att ha en massa tid med honom är värt mer än alla pengar i världen. När han möter mig med en stor kram och orden “sakna CamCam” är värt mer än alla pengar i hela världen. Mamma och pappa. Att de snart flyttar upp hit får mitt hjärta att spritta.
Mina vänner. De som älskar mig oavsett blogg, pengar och annat värdsligt. De som värdesätter vår tid tillsammans mer än alla pengar i världen.

Det är den här brokiga skaran av personligheter som burit mig framåt när jag inte orkat. Det är härifrån jag fått min energi.

Och när jag ser tillbaka på de senaste 2.5 åren så inser jag att det inte ens var svårt att lägga ner allt när jag väl tagit det första steget.

Inga pengar, inga gårdar, inga värdefulla saker, djur, affärer eller annat värdsligt går upp emot känslan att vara här och nu med sig själv. Att värdesätta sig själv utan att man presterar ett skit och att ta hand om sig själv på riktigt, inte bara ge mun mot munmetoden när det brakat åt helvete – det är livskvalité.
Och man har ALLTID det valet.
Nu väljer jag att forma mitt liv så mitt sätt men utan att offra någonting. Musik är fortfarande min största kärlek i livet men när bloggen gick som bäst så ville jag varken lyssna på eller skriva musik. Det vara bara så förknippat med press och ångest.

Alla sa till mig att mitt liv var så roligt innan – men varför var jag då inte lyckligare?

Lycka och hälsa är en färskvara. Man kan inte leva på gamla meriter.
Jag älskar mig. Älskar du dig?

Hipp hurra för Klara!!


Igår fyllde min bonusdotter Klara 12 år och eftersom hon och Magnus är iväg på handbollscup så kunde jag inte sjunga för henne själv utan jag skickade Samir & Viktor istället. No big deal liksom.. =)

Haha, nääää så gick det inte riktigt till men efter lite fixande och trixande från min sida så bad de henne räcka upp handen under discot på kvällen där Groupie-duon uppträdde så att alla kunde sjunga för henne.
Det är ungefär 5000 ungdomar med på den här cupen så det blev nog en rejäl kör.

Jag tänkte att antingen dör hon på stället och blir supergenerad eller så blir hon jätteglad. Vilket som är ju lite min uppgift som bonusförälder. Man SKA vara pinsam och genant. Jag glömmer aldrig när min mamma gick in och dansade på vårt disko i sexan tillsammans med den andra föräldern och jag höll på att dö.
Tydligen höll sig Magnus från att skämma ut henne med sina väl inövade dansmoves så det kan hon ju vara tacksam över.. =)

Hon blev SÅ glad och det värmde styvmorshjärtat så mycket att jag stod här hemma med tårar i ögonen när hon messade mig.
Tack fina, underbara Samir och Viktor för att ni sjöng för min tjej och tack till Ellen som roddade!
I owe you BIG time!
<3 <3 <3

Körkortskolan – sponsrat inlägg.

En liten, liten del av mitt Los Angeles..

Jag växte upp i Nybro, Småland och där behövde man verkligen ha ett körkort för annars så satt man fast och kom ingen stans.
När jag senare flyttade till USA och jobbade så var ett körkort en nödvändighet för att ens få jobbet.
I Sacramento där jag bodde först fanns det knappt något buss-system och för att ens komma dit så behövde du först åka bil.
Tunnelbana fanns inte och man kunde inte gå någonstans, inte ens till affären, så utan bil hade livet blivit en omöjlighet.
Det enda stället jag har kunnat bo i USA utan bil är i Hollywood för då var det gångavstånd till skolan och till en mataffär.
Att storhandla fanns inte på kartan om man inte fick skjuts av någon och skulle man ner till Sunset Blvrd eller liknande så fick man åka taxi.

Jag är SÅ tacksam att jag fick mitt körkort av mina föräldrar för livet hade sett väldigt annorlunda ut annars. Jag hade som sagt inte kunnat flytta till USA då och då hade det ju varit 9 av mina bästa år som inte funnits.
Jag vill inte ens tänka tanken.

Jag tog mitt körkort 1999 och då satt man på körskolan och plöjde pärm efter pärm men nu finns det så mycket enklare sätt att ta körkort.
Körkortskolan på nätet är ett av dem.


Så – om du vill ha hela världen för dina fötter och inte har tagit körkort än så kanske detta är en sida för just dig!!!

Powered by WordPress | Designed by: suv | Thanks to trucks, infiniti suv and toyota suv