När livet serverar dig citroner så kan du antingen grina illa eller göra lemonad sägs det.
Jag väljer att beställa en tequilashot till min citronskiva.

Just nu går jag på någonting som heter “patientutbildning” på min klinik och hur konstigt det än kan låta att man måste utbilda sina patienter så är det helt ovärderligt.
I slutändan så är det ju ändå JAG som är ansvarig för mitt eget tillfrisknande och välbefinnande och ju mer jag VET om det som pågår i min kropp, ju mer kan jag vara med och påverka själv.

Jag får lära mig mycket om smärta – äkta smärta och så kallat falskt alarm.
Jag har haft så ont under så pass lång tid att till slut så blev jag paralyserad av skräck vid minsta lilla steg utanför min bekvämlighets-smärtzon.
Jag var livrädd.
Livrädd, men också trygg i min roll som skadad.
Utan att jag varit medveten om det så hade jag “blivit min diagnos”.

Jag var ett med min skada.

Och det är bland det värsta man kan göra – att identifiera sig med ett tillstånd.
Jag var den “trasiga tjejen” som inte kunde göra en massa saker eftersom hennes kropp hindrade henne..

Men jag tänker inte vara det längre. Jag vill mycket hellre vara den “hela, lagade tjejen” som inte låter någonting hindra henne från att leva ett komplett och rikt liv.
Jag var övertygad om att jag aldrig skulle kunna rida igen – det är den rädslan som läkare och sjukgymnaster proppat mig full av – men på kliniken fokuserar man på det positiva och använder inte ordet “inte” eller “undvik det och det”. Hela deras koncept bygger på aktivitet och rehabilitering och efter att ha spenderat två månader på soffan innan jag blev remitterad dit så kan jag bara instämma. Min inaktivitet hjälpte mig inte det minsta. Jag blev tvärtom nästan sämre.

Men det är inte så enkelt som att bara bestämma sig för att fokusera på det positiva.
Negationer är mycket lättare att ta till sig än någonting positivt. Många bloggare och skribenter säger att en negativ kommentar kan sudda ut känslan av hundra positiva på ett ögonblick.

Det handlar om att lära om. Tänk om, tänk rätt.

Nu vågar jag utmana min kropp och min smärta och är fast i min övertygelse om att jag ska bli bra, frisk och stark.
Jag SKA kunna göra allt det där jag så länge trott var omöjligt.
Jag ska rida igen. Jag ska känna hästens muskler under mig och känna kraften när vi två blir en enda stor rörelse framåt.

Trots att jag varit nere på botten och vänt så är jag övertygad om att det här är det bästa som hänt mig.
Hela min värld behövde skakas om för att jag skulle inse vad som är viktigt i livet.

Livet är så skört och så ömtåligt och varje dag är en välsignelse.
Jag tänker inte ta för givet att jag kommer få vakna upp till den och får jag det så tänker jag göra det bästa av den.
Leva i nuet och omge mig med bra energi.