In picknikmode.
May 21st, 2013 
Camilla Gervide Men..
Jag har velat ha en picknik-korg jättelänge och har letat runt lite utan att hitta en sån där klassisk med rutig duk i men utan att lyckas.
Och så står det en sån utanför dörren när jag kommer hem.
Tack, Rynkeby!!! Här ska picknikas.
Mixing it up.
May 21st, 2013 Camilla Gervide Man kan inte bara göra samma sak hela tiden.
Därför har jag bokat in lite nya pass på SATS och även ett och annat danspass där jag kommer stolpa runt i mitt bäckenbälte men jag ska dansa med glädje, oavsett hur jag ser ut.
HURRA!
Gör en halvhalt nån gång ibland..
May 20th, 2013 Camilla Gervide 
Ni hästmänniskor förstår vad jag menar.
Jag gör halvhalter hela dagarna för att förhindra att livet drar iväg i 120 igen.
Igår kväll började jag med en lite längre paus och satte tänderna i Kristians bok på allvar och så fort jag klev upp idag vid halv sju så satte jag bara på en kannan kaffe och fortsatte läsa. Inte förrän jag bläddrade igenom de blanka sidorna i slutet på boken förstod jag att det inte skulle kommer mer text.
Utan att jag lagt märke till det så hade kinderna blivit våta av tårar men jag lät dem rulla vidare ner för kinderna utan att torka bort dem.
Smärtan och kärleken är så tydlig i hans texter och det blir så påtagligt verkligt att det inte går att ta någonting för givet i livet.
När Andreas skulle gå till jobbet så höll jag honom i min famn lite längre än jag brukar och tog en sekund att dra in hans doft i näsborrarna och verkligen känna efter hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag längtar till han kommer hem ikväll.
Det känns hemskt att en annans människas tragik kan bli en annans välsignelse men hur jobbigt det än är att läsa om Kristians kamp så gör hans ord så mycket nytta i mitt liv.
Jag har varit så duktig på att prata utan att egentligen säga någonting alls men jag bär Kristians ord med mig om att våga prata och våga känna.
Jag har lovat Kristian att ha honom i hjärtat och tankarna idag och redan när klockan slog midnatt i natt talade jag om för honom att jag redan börjat infria mitt löfte.
Jag vet vad han gör idag och kan jag skicka lite extra frid och kraft över Årstaviken så gör jag det gärna. Idag bär jag din tröja till kliniken som ger mig energi och är glad över att ha kunnat göra detsamma för dig, om än för en minut.
Kan jag få en tequila, tack?
May 18th, 2013 Camilla Gervide 
När livet serverar dig citroner så kan du antingen grina illa eller göra lemonad sägs det.
Jag väljer att beställa en tequilashot till min citronskiva.
Just nu går jag på någonting som heter “patientutbildning” på min klinik och hur konstigt det än kan låta att man måste utbilda sina patienter så är det helt ovärderligt.
I slutändan så är det ju ändå JAG som är ansvarig för mitt eget tillfrisknande och välbefinnande och ju mer jag VET om det som pågår i min kropp, ju mer kan jag vara med och påverka själv.
Jag får lära mig mycket om smärta – äkta smärta och så kallat falskt alarm.
Jag har haft så ont under så pass lång tid att till slut så blev jag paralyserad av skräck vid minsta lilla steg utanför min bekvämlighets-smärtzon.
Jag var livrädd.
Livrädd, men också trygg i min roll som skadad.
Utan att jag varit medveten om det så hade jag “blivit min diagnos”.
Jag var ett med min skada.
Och det är bland det värsta man kan göra – att identifiera sig med ett tillstånd.
Jag var den “trasiga tjejen” som inte kunde göra en massa saker eftersom hennes kropp hindrade henne..
Men jag tänker inte vara det längre. Jag vill mycket hellre vara den “hela, lagade tjejen” som inte låter någonting hindra henne från att leva ett komplett och rikt liv.
Jag var övertygad om att jag aldrig skulle kunna rida igen – det är den rädslan som läkare och sjukgymnaster proppat mig full av – men på kliniken fokuserar man på det positiva och använder inte ordet “inte” eller “undvik det och det”. Hela deras koncept bygger på aktivitet och rehabilitering och efter att ha spenderat två månader på soffan innan jag blev remitterad dit så kan jag bara instämma. Min inaktivitet hjälpte mig inte det minsta. Jag blev tvärtom nästan sämre.
Men det är inte så enkelt som att bara bestämma sig för att fokusera på det positiva.
Negationer är mycket lättare att ta till sig än någonting positivt. Många bloggare och skribenter säger att en negativ kommentar kan sudda ut känslan av hundra positiva på ett ögonblick.
Det handlar om att lära om. Tänk om, tänk rätt.
Nu vågar jag utmana min kropp och min smärta och är fast i min övertygelse om att jag ska bli bra, frisk och stark.
Jag SKA kunna göra allt det där jag så länge trott var omöjligt.
Jag ska rida igen. Jag ska känna hästens muskler under mig och känna kraften när vi två blir en enda stor rörelse framåt.
Trots att jag varit nere på botten och vänt så är jag övertygad om att det här är det bästa som hänt mig.
Hela min värld behövde skakas om för att jag skulle inse vad som är viktigt i livet.
Livet är så skört och så ömtåligt och varje dag är en välsignelse.
Jag tänker inte ta för givet att jag kommer få vakna upp till den och får jag det så tänker jag göra det bästa av den.
Leva i nuet och omge mig med bra energi.
16 Maj 2013
May 16th, 2013 Camilla Gervide 
Lidingöbron // Vi hittade Maltesholmsbadet.
God Morgon små solstrålar.
Tro det eller ej men JAG HAR SOVIT hela 4(!) timmar i natt!!
Jag känner mig hög på livet!
Gårdagen var visserligen bland det tuffaste jag varit med om eftersom jag skulle hålla mig vaken mellan 06.30 och 01.00 på drygt 60 minuter sömn.
Jag var så rädd för att somna på tunnelbanan och hamna i Norsborg i stället för Ropsten så jag klev av och promenerade resten av vägen och ut över Lidingöbron.
Efter att nästan ha somnat i soffan i väntrummet så träffade jag min sömnläkare och fick några tips för hur jag skulle klara av dagen som skulle bli mycket tung.
Att vara ute i solen var ett tips för det trycker ner melatoninhalten i botten så den kan “studsa” tillbaka upp sen på kvällen. Motion är en annan och det hade jag ju redan börjat med i och med mina promenader.
Att sitta hemma, eller egentligen sitta stilla över huvudtaget skulle jag undvika eftersom jag inte får somna.
Så jag åkte ut till Vällingby och tog en låååång promenad med storasyster och Maltis och vi var ute i solen och gick i flera timmar.
När jag var på väg hem så trodde jag att klockan var tillräckligt mycket för att möta upp Andreas men dagen hade ju inte ens gått halvvägs. =(
Så jag åkte hem och gick och handlade inför middagen, vilket blev LCHF-pizza med brödbotten från LCHF-klubben. ÄNTLIGEN en pizzabotten som fungerar!!!
Men även efter middagen var det sjukt mycket dag kvar så Andreas drog fram gitarrerna och lärde mig lite ackord och idag är mina fingrar på vänsterhanden ÖMMA!
Men jag lärde mig hela 4 ackord och drog dem med mitt signerade Daughtry-plektrum och kände mig som en äkta rockstjärna. Haha..
De sista timmarna var sjuuuukt tunga och jag var så trött att jag trodde jag skulle spy.
Men tack vare “How I met your mother” så lyckades jag hålla mig vaken till 01.00 och då stupade jag i säng och lyckades sova 4 timmar.
Visserligen vaknade jag med sprängande huvudvärk men det åtgärdade jag med två treo.
Nu har hjärnan tagit igen lite djupsömn så jag har inga höga förhoppningar inför natten men om jag bara promenerar några timmar i solen, kör ett träningspass på gymmet och spelar gitarr så kanske.. =)
Ikväll ska jag på patientutbildning på kliniken som slutar 20.00 och sen får jag skyyyyynda hem till hockeyn.
Blir det slakt eller seger?
Sömnrestriktion.
May 15th, 2013 Camilla Gervide 
Jag peppar med Rihanna runt halsen.
Gäsp på er!
Jag är på väg till läkaren på kliniken i de ända byxor som min knäskena får plats i så det är inte så att jag bara äger träningskläder och leopardbrallor – jag lovar.
Under 3 veckors tid har jag skrivit sömndagbok för att kartlägga min insomni och igår utvärderade vi den och i natt tog jag det nästa – och förmodligen det tyngsta – steget in i min sömnbehandling och det kallas sömnrestriktion. Den är framtagen efter min sömndagbok och individuellt anpassad efter mig.
Jag kan skriva mer om det sen men för den som är supernyfiken så bifogar jag en liten förklaring här nedan.
Men summa summarum så har jag sovit… Kanske tre timmar på två dagar och känner mig totalt spyfärdig av trötthet. Jag hoppas att jag inte somnar här på tunnelbanan och hamnar i Norsborg till slut. Med en bra bok eller musik i lurarna gör jag mitt bästa för att hålla mig vaken. 
Det är SJUKT tufft just nu men då måste det ju bli lite lättare snart – eller hur?
Allt jag vill är att få sova på egen hand.
